Exam-depressed
Nu är det inte många dagar kvar till en tenta jag ska ha. Jag förstår inte varför jag inte pluggar bättre. Har pluggat idag men nu när klockan blir mycket inser jag hur dålig självdisciplin jag har. Har varvat hela dagen med att plugga, lyssna på musik, plugga, logga in på facebook, rensat avloppet i badrummet, torkat av kylskåpet som var kladdigt, pluggat lite igen och ja, så har det sett ut. Om man bara kunde sitta ordentligt så skulle man kunna njuta av att känna att man klarade tentan istället. Nu sitter jag och funderar på hur min reaktion kommer att bli när jag ser det gyllene F:et på resultated, det vill säga failed.
Finns det någon mer som har en så fruktansvärd självdisciplin som jag har?
Nu ikväll är jag lika ensam igen, börjar bli desperat efter att ha något att krama om. Förlåt, menar såklart någon. Att jag ska vara så fruktansvärt kräsen, har svårt för närhet med någon jag inte "känner" något för. Det kanske är bra i sig men ändå. Har inte ens tid att gå ut och träffa folk, har bara jobb, skola och projektet i schemat helatiden. Den lilla tid jag har över träffar jag mina vänner på. Den gyllene tiden har jag kommit fram till är 18.00. Efter det klockslaget kan man inte prata med några kompisar, då gör dem något annat med sin kille. Sjukt tråkigt. Förr kunde man sitta och umgås på måndag, tisdag och onsdagskvällar... not anymore!
Svammel, jag tror att jag måste sova nu. Godnatt.
Lonley but happy?
Idag har det varit en dag då jag känner hopp för framtiden. Har fått så otroligt mycket bra respons och fått reda på mycket roligare uppdateringar gällande alla projekt som ligger framför en. Idag känns det som en dag då "ingenting är omöjligt".
Dock när kvällen och mörkret faller på kan jag inte låta bli att känna mig ensam. Jag har börjat prata med han jag hade lagt ner och vi hade bestämt att varken ses eller prata mer. Nu pratar vi igen. Varför gör man såhär? Jag vill inte hamna i den soppan igen. När man egentligen saknar någon annan så mycket att det gör ont - blir man desperat över att hitta något som kan om en bara lite, plåstra såren.
Längtar efter att solen går upp igen och att jag kan känna allt det positiva i livet väga över de negativa delarna. Det är bara så fruktansvärt svårt när det är mörkt och när man sitter ensam i mörkret. Egentligen borde jag och är egentligen världens lyckligaste människa med tanke på allt som händer. Fast ja, vad brukar man egentligen säga?
Gräset är alltid grönare på andra sidan?
They say that dreams can come true
Inatt har jag sovit som en Gud. Hur kommer det sig att man alltid är som tröttast på måndagar? Även om man lägger sig tidigt och sover länge? Jag är helt slut trots att jag sov så bra. Mycket man har gjort ihelgen möjligtvis.
Idag måste jag plugga hela dagen, förhoppningsvis kan jag lägga studierna åt sidan ett tag framöver - kanske föralltid. Fast jag vill ha min examen så det blir nog till att studera halvtid på distans när allt drar igång.
Igår kväll kände jag mig fruktansvärt ensam. Det finns säkert några där ute som vet hur jag menar, när alla ens vänner har pojkvänner, förutom en själv. Man sitter där, ingen hör av sig på telefon förutom möjligtvis mamma. Känslan av att man inte kan ringa sina tjejkompisar en söndag klockan 21.00 eftersom att man redan vet vad man kommer att få höra "vi sitter och kollar på film, kan vi höras imorgon?". Det är inte som förut - när man låg och pratade timmar med sina vänner om kvällarna. Den tiden är som bortsprungen. Eller så måste jag hitta lite nya bekantskaper som är i samma stadie i livet som mig.
Jag är inte riktigt där i livet att jag vill göra allt på en gång, skaffa pojkvän och flytta ihop. Den tiden vill jag ska kännas otroligt rätt och bra, framförallt vill jag att det ska kännas speciellt. Vill inte stressa in i ett sådant liv då jag vet att jag kommer att få göra det i framtiden, det vet man bara. Nu vill jag satsa på mig själv, uppnå min dröm med att köpa min egna lägenhet och inte vara beroende till någon annan. Jag vill känna mig självständig och att jag klarar mig själv, innan jag släpper in någon annan. Om man aldrig har gjort det, hur vet man då att man faktiskt kan klara sig på egen hand? Tänk om relationen tar slut? Vad gör man om man aldrig har varit själv?
Nu är det dags att skriva på sista raden för idag, eftersom jag nu ska öppna mina böcker. Vet redan att jag kommer dagdrömma om något helt annat än det som står i böckerna. Komiskt egentligen, varför gör jag det här om jag ändå inte tycker det är kul? Att plugga alltså. Vilken norm egentligen, snurrar alltid runt tankar i huvudet på mig "man måste studera, det är viktigt med en utbildning", kan vara sant men fan, det är klart att man kan klara sig minst lika bra utan. Nå ja, nu är man halvvägs så det är väl lika bra att slutföra projektet med examen.
Beginning of a journey
Ibland har får jag ett extremt sug efter att få skriva av mig. Utan att behöva spara på känslor och tankar. Bara få skriva. Att skriva om känslor eller andra personliga saker kan kännas väldigt utelämnande och naket.
Jag är i början på en resa, jag vet inte vart jag kommer att hamna eller hur resan kommer att bli överhuvudtaget. Det jag har tänkt på är att det här är mitt liv, jag kan göra precis vad jag vill med det. När man ser andra som lever sin dröm tänker jag - om dem kan göra det? Varför skulle inte jag också kunna? Har man en passion och jobbar hårt, så bör man kunna komma åtminstone halvvägs.
Har alltid fått höra att man ska sikta högt, så landar man åtminstone någonstans mittemellan. Även det är högt och något man bör vara stolt över.
Hittills har jag gått från en idé till att faktiskt praktisera idéen i verkligheten. Nu har jag fått chansen jag väntat och hoppats på, längtat och saknat. Nu är den här. Om man kan drömma om att man gör något speciellt - så bör man kunna göra det i verkligheten. Jag har ett mål och jag ska göra allt i min makt för att nå det.
Inom ett år vill jag att det ska synas att jag närmar mig mitt mål. Jag vill ha en förändring i mitt liv. Efter all olycka i kärlek och relationer inom det, börjar jag inse en sak. Det kanske är meningen att det ska gå åt helvete i kärlek för mig just nu - för att bakom kärleksdörren, står det något ännu större? Kan det vara så att allt sker av en mening?
Nu hoppas jag att folk vill följa med mig på min resa - kanske jag någongång kommer att berätta vad drömmen är och vad jag gör. Framförallt vem jag är.
Någonstans i Sverige sitter jag och skriver - skriver om allt. Mina känslor, tankar, händelser om mitt liv. Det känns så skönt att kunna vara anonym för då behöver jag inte spara på något som jag vill skriva om.
Om jag ska komma någonstans i livet - då ska jag för tusan ta tag i att förändra min tillvaro. Nu.
